Cellminne

Globe4All

Ett intressant fenomen kring begreppet regression är, att det synes som om kroppen "kommer ihåg" allt som den varit i kontakt med i

form av inre och yttre händelser. Kropp och själ verkar vara mycket mer sammankopplade än vad vedertagen vetenskap kunnat ana.

Att en människa som ständigt oroar sig och tänker negativa tankar kring sin omvärld, till slut skapar en disharmonisk inre miljö

som i sin tur resulterar i dissonans i cellbildningen, börjar så sakta innefattas i ett tänkbart scenario bland allt fler.

Människor som lever i harmoni med sig själva och sin omgivning har då också omvänt ett bättre inre klimat och bidrar därigenom

till att skapa gynnsammare förutsättningar för ett fungerande system.

Även om det finns många andra faktorer som utvecklar sjukdomstillstånd, har den människan gjort vad den kunnat för att skapa en

så optimal inre miljö den kunnat.

Det som jag kallar "cellminnet" i kroppen, har som tidigare nämnts, en förmåga att "minnas" vad hela organismen människan varit utsatt för.

Vad som fått mig att dra denna slutsats är, att när klienten, som ofta uppsökt mig för något slags obehag, i regressionen närmar sig den händelse

som kanske kan vara upphovet till en hel rad av orsakshändelser och således är en av de primära upplevelserna i det förflutna, "minns" kroppen

det obehag som infann sig i organismen.

Det intressanta i sammanhanget är, att kroppens alla celler gör sitt yttersta för att hindra klienten att återuppleva den traumatiska händelse

som uppenbarligen gjort denna människa så negativt påverkad av det skedda.

Det kan ta sig uttryck som, svårt att svälja, värk i knäna, kliar i benen, ont i huvudet, etc. etc. Allt för att distrahera klienten så att den uppnådda

avslappningen bryts och därmed möjligheten att kunna nå fram till den förträngda upplevelsen.

Ironin i sammanhanget är uppenbar: klienten har ofta en känsla av att något obehagligt hänt i deras barndom eller tidigare liv, men har ingen

möjlighet att komma till insikt på egen hand. Minnet är inlåst i det förflutnas undermedvetna.

Nyckeln till det låsta rummet är just att genom djupavslappningen öppna den dörr som leder till det förträngda minnet.

Och att se vad som verkligen hände är själva förlösningen av den händelse som utvecklat sig till ett trauma.

Händelser som utveclas till trauma, är oftast knutna till barndomen, där barn varit utsatta för övergrepp de omöjligt kan förstå- ofta av de personer

de älskar och måste fortsätta älska för att kunna överleva under sin uppväxt. Deras känslosystem hamnar i en ständig konflikt och "stänger av" för

att överhuvudtaget ha en chans att överleva den åsamkade smärtan. Detta trauma kan sedan triggas igång av likartade händelser senare i vuxen ålder.

Att i djupavslappningen "se" vad som verkligen hände- med den vuxnes kunskap och erfarenheter- skapar en helt annan förståelse för det skedda.

Ger en möjlighet att släppa det minnet och gå vidare i vissheten att man inte längre behöver styras av något som inte längre finns.

De som har en viss uppfattning av minnets ursprung och därigenom väljer att hata den som gjort en illa, får möjlighet att förlåta antagonisten

för att därigenom skapa ett mer kärleksfullt och harmoniskt inre klimat.

Med detta menar jag inte ett godkännande av det skedda, utan en medkännande förståelse för att vi alla kan komma till korta i vissa situationer.

Man förlåter sig själv lika mycket för att man burit på denna obehagskänsla så länge och att man tillåtit denna andra människa ha en sådan stor

makt över ens liv.

Alla rätter serverade Globe4all © 2016